happy happy happy
Sist jag blev jävligt less, sådär pissless så att man råkar slår lite för hårt på något, så satte jag mig och skrev dom orden om och om igen. Hmm, kommer inte ihåg om det gav någon verkan direkt då. Inget gick sönder iallafall, det vet jag. Men hur som helst, jag tror att det sjönk in tillslut! Det känner jag nu. Det är söndag, jag har inget speciellt för mig alls, jag ska jobba imorgon, det är halvdana program på teve (har inget annat att välja på eftersom jag sett klart på alla avsnitt av den nya säsongen av Dexter), jag har en lägenhet på 97 kvadrat som behöver städas ur och jag är HAPPY. Det är en vanlig jävla vardag, inget speciellt alls kommer att hända och jag är nöjd. Jag vet inte om omvärlden ser detta på samma sätt som jag, men jag anser att man ska suga in tillfället om man kan känna sig happy en helt vanlig dag. Fantastiskt!
Men jag ska inte överdriva, jag ville bara notera min lilla söndagslycka.
Alla borde känna efter om dom har den, vilken dag som helst i veckan förstås, för jag tror att det är den som gör livet till något speciellt.
Jag menar, vad ska vi med en explosion av lycka till om den ändå ska landa som grå aska på en ännu gråare mark?
Trevlig söndag på er gott folk.
//Emma-Johanna Olsson.
Gustav fick sin hämnd för min och Amandas kupp!
jag behöver skriva
Vissa behöver det. Jag behöver det. Oftare än på sistone. Men ibland har man inte tid. För det tar tid att rota i sitt inre. Speciellt om man inte gjort det på ett tag. Alla vet att en stor hög skit tar längre tid att skotta bort än en liten.
Jag undrar varför vissa behöver uttrycka sig. Självklart finns det otroligt många orsaker. Själv tror jag att jag själv är sentimental, melodramatisk och har ett visst behov av att synas. Även om det alltid är av olika nivåer. Men sen om det är något dåligt eller bra det skiter jag fullständigt i.
Hur som helst. Av någon konstig anledning, kanske ni tycker, finner jag alltid en stor jäkla vikt i att få diskutera med mig själv. Men just nu har jag inte tid heller märker jag..
Hejdå!
//Jojja.
När ska jag leva mitt liv för mig?
Jag ger 150%, banne mig!!! På att inte försvinna! Fungerar det då fortfarande inte så är det något som är åt helvete fel. Jag måste börja lyssna på mig själv, börja lita på att det bara är jag som kan se till att jag mår bra och förändra det som är fel. För rätt som ska vara rätt är nu fel.
"det är inte ett mått på hälsa att vara
välanpassad till ett i grunden sjukt samhälle"
/ Emma-Johanna Olsson.
I wish I had a reason
Jag försöker på något vis skapa samma effekt själv, en pauseffekt. Ni vet hur det känns.. När man håller andan. Håller allt i hela kroppen på plats genom att hålla in all luft i lungorna och stå blixt stilla. För om du inte gör det, om du rör dig, då kommer du med en förbaskat påträngande säkerhet att snubbla och slå upp hakan i asfalten. Samtidigt vill du inget annat än att hoppa över den där jäkla stenjäveln som ligger i vägen för dig så snabbt du bara kan för att ta dig vidare. För det gör ont att hålla tillbaka. Det gör ont att vara livrädd för att slå upp hakan.
Jag behöver hålla i något. Men jag hittar inget att hålla mig fast vid. Ingen stadig grund att ramla på. Ramlar jag nu verkar backen lika gärna kunna gå sönder i samma veva som jag får skrapsår. Så jag fortsätter nog att hålla andan ett tag till. Eller så andas jag, och försöker att hålla balansen ändå. Men att försöka hålla balansen slutar sällan med att du lyckas stå kvar. Knivigt..
Jag har en del att rätta till. Och som jag försöker.
Gode gud, ge mig en vändpunkt.
Jag ber!
// Johanna.
Långvind
hej solsken!
Puss och Kram!
scream your heart out
1. Jag har ingen lust att skriva.
2. Jag har lust att skriva men får ingen tid.
3. Jag måste skriva innan jag dör men jag får inte
fram något för att det finns så mycket på hög.
Idag är jag i läge tre.
Istället för att använda ngt materiellt som lyfthjälp så måste jag lyssna på musik och stänga in mig för att komma åt allt som ligger längst ner. Hur jag än försöker så kommer jag aldrig komma ifrån att jag tänker nå helt galet mycket. Men det betyder då inte att jag är komplicerad. Inte med andra iallafall. Svår kan jag vara, jag kan ändra mig på ett kick. Utan förvarning, visst. Men hur som helst. Jag har kommit på något.
Jag tänker verkligen inte dra alla över en kant här, långt ifrån. Men jag tänker se det ut mitt perspektiv och det är utifrån det jag kommit fram till det hära. KILLAR ÄR KOMPLICERADE. Onödigt komplicerade. Man får jämt höra om att det är så mycket tjaffs om att binda sig med en tjej, det är så farligt och det är kvävande och blablabla (orkar inte ens lyssna på hälften av allt gnäll). Det är skrämmande rent ut sagt. Och då blir jag såhär: WTF?! Det är ju killar som håller på och velar, funderar, som är oroliga för att tappa kontrollen. Så kära karlar, män och pojkar. SLÄPP DET, låt saker vara det dom är, ha lite stake för i helvete och plugga på ordet respekt när ni ändå är på gång. Var inte så jäkla rädd och framför allt: Sluta få oss att känna kräkkänslor. Slappna av.. Tack.
Till nästa grej:
Förändring. Jag är mitt uppi en tvär sväng känner jag. Spännande om man vågar. Skrämmande om man inte vet hur man ska bete sig. Jag tror jag börjar förstå vad jag ska göra. Jag måste våga. Jag tror det ofta handlar om det. Att man måste våga bestämma sig för att ta sig vidare. Det är läskigt, för att man vet vad man har men inte vad man får. Men vad spelar det för roll vad man har om man inte vet vad man ska göra med det? Man måste se till att livet blir till det man önskar. Jag vettefan vad jag önskar. Men provar man så vet man ju iallafall om det inte var rätt.
Jo, jag vet.
En gård nära stan men ändå på landet, här i Söderhamn. Barn och familj (med en riktig jävla kille som jag är dökör i.. vilket kan ta en jävla tid). En fin trädgård. Ha ett eget företag (affärsidén har jag inte kommit på än, men som jag tänker borde det komma snart). Nära till alla mina vänner. Och en massa kvalitetstid och kunna ägna mig åt trädgårdsarbete, sy, pyssla, skapa, måla, skriva, bygga och allt annat som är roligt. Typ dricka kaffe hos Katarina och Kecke. Sen vill jag kunna åka på diverse äventyr då och då också. OCH på något vis jobba med aktiviteter för ungdomar.
Sen finns det tusen saker till jag också vill.
Jag vill väldigt mycket.
//Jojja.
Vi kan ändra riktning när vi vill. Det handlar bara om att välja.
"Det är inget mått på
hälsa att vara väl anpassad till
ett i grunden sjukt samhälle"
Zeitgeist. Så jävla bra. Så jävla svart på vitt.
Åh vad jag älskar när folk vågar se med öppna ögon.
//Emma-Johanna Olsson.
och jag har ingen aning om var jag ska börja
Jag ligger nu här och undrar: Nudå?
Jag behöver gå, och jag blir väldigt tagen när vägen bara rycks bort under mina fötter. MEN, det ger mig en möjlighet att sätta mig ner och fundera. Var går jag härnäst? Detta är bra, för då tänker jag ett steg längre innan jag går in på en stig. I vanliga fall springer jag bara av utan att tänka mer än "ÅH, VILKA FINA BLOMMOR, PLOCKA PLOCKA PLOCKA!!".
En del slutsatser har dragits idag och jag har passat många bollar.
Trots att jag inte är spralligt nöjd så är jag glad
att jag klarar av allt jag klarar av.
Med dessa insikter i bagaget så blir morgondagen ett sant nöje att utforska.
Liksom känslan av att jag faktiskt kan säga att "jag gjorde det jag kunde och jag behöver aldrig ångra mig".
Godnatt alla.
// J.
bra vaknat
Jag måste ju säga att det ger energi att vakna och
se en klarblå himmel det första man gör.
Käkar den största frukosten någonsin också. Bästa stunden på dagen.
Haha, där ljög jag.
Idag hoppas jag på spring i benen och fjärilar i magen.
//Johanna. 
och jag måste skriva
Fast jag egentligen borde sova. Men jag kan inte låta bli att ta datorn och låta tankarna få strömma ur mig när jag känner mig såhär. Jag har känt mig påfrestande nostalgisk idag, eller nåt. Jag ramlade in i något slags rum med tung luft som grep tag om mig. Greppet liksom skrek (eller om det var jag) och mina armar känns helt möra. Ibland blir jag helt tagen av livet när jag bara står. När jag försöker att inte tänka så tänker jag tio gånger mer. När jag blir såhär måste jag flöda, annars står jag som fastfrusen och bara håller i. Skulle jag röra mig minsta millimeter så skulle jag tappa hela mig själv i backen.
Fan vad mycket jag har att ge. DET ÄR SÅ GALET JÄVLA MYCKET.
..så jag släpper min själ,
kastar ut den till alla galna käftar och låter den vinna.
//Emma-Johanna Olsson. 
one tree hill
Jag blir galet inspirerad. Jag tänker också våga älska, våga leva efter det jag älskar att göra. Det du (och jag) känner, för allt och alla, är viktigt. Mina drömmar är viktiga. Det spelar roll. Det du vill göra spelar roll om det så är att lära dig att spela gitarr, skaffa familj eller bli en skådespelare. Det är så himla viktigt att våga göra det man är rädd för om det är något man önskar. Att våga klättra och slås ner. "Man kan bara älska och förlora stort".
Det som är det viktigaste i livet för mig kan vara helt irrelevant för dig och det gör min dröm ännu större och än så mer skrämmande. Så, för vår egen skull: våga leva. Går det fel så vann du förmodligen mer än vad du förlorade. För med stora förluster kommer de största kunskaperna för att kunna gå vidare och i slutändan vinna stort.
// Johanna.
But you won't do the same
To give me all your love is all I ever asked
Cause what you don't understand is
I’d catch a grenade for you
Throw my hand on a blade for you
I’d jump in front of a train for you
You know I'd do anything for you
I would go through all this pain,
Take a bullet straight through my brain,
Yes, I would die for you
But you won't do the same
If my body was on fire
You’ d watch me burn down in flames
You said you loved me, you're a liar
Cause you never, ever, ever did baby..
But darling I’ll still catch a grenade for you
Throw my hand on a blade for you
I’d jump in front of a train for you
You know I'd do anything for you
fullt upp
nu ska jag bada klart, eller bada och bada, jag facebookar, bloggar och bränner filmer, men ändå - lägga mig och kolla på en bra serie, sova & ladda upp för löningshelg (en bra helg med andra ord). so long!
//Emma-Johanna Olsson.
