jojjao

Dags att sova, dags för ny jobbvecka imorgon. Ny start. Men att sova nu.. Jag måste få fundera ett tag innan. Jag har ont i mig. Jag känner mig ut&in och bak&fram. Vartfan är den där pausknappen?! Jag behöver den. Jag vill att den där stora knappen med två streck ska uppenbara sig framför mig, så att jag kan få klicka på den och andas ut. Samla kraft för att orka gå lite till. Självklart finns det inte en sån knapp.. Men jag skulle så fruktansvärt gärna vilja att det fanns det just nu.

Jag försöker på något vis skapa samma effekt själv, en pauseffekt. Ni vet hur det känns.. När man håller andan. Håller allt i hela kroppen på plats genom att hålla in all luft i lungorna och stå blixt stilla. För om du inte gör det, om du rör dig, då kommer du med en förbaskat påträngande säkerhet att snubbla och slå upp hakan i asfalten. Samtidigt vill du inget annat än att hoppa över den där jäkla stenjäveln som ligger i vägen för dig så snabbt du bara kan för att ta dig vidare. För det gör ont att hålla tillbaka. Det gör ont att vara livrädd för att slå upp hakan.

Jag behöver hålla i något. Men jag hittar inget att hålla mig fast vid. Ingen stadig grund att ramla på. Ramlar jag nu verkar backen lika gärna kunna gå sönder i samma veva som jag får skrapsår. Så jag fortsätter nog att hålla andan ett tag till. Eller så andas jag, och försöker att hålla balansen ändå. Men att försöka hålla balansen slutar sällan med att du lyckas stå kvar. Knivigt..

Jag har en del att rätta till. Och som jag försöker.
Gode gud, ge mig en vändpunkt.
Jag ber!

// Johanna.