I wish I had a reason
Dags att sova, dags för ny jobbvecka imorgon. Ny start. Men att sova nu.. Jag måste få fundera ett tag innan. Jag har ont i mig. Jag känner mig ut&in och bak&fram. Vartfan är den där pausknappen?! Jag behöver den. Jag vill att den där stora knappen med två streck ska uppenbara sig framför mig, så att jag kan få klicka på den och andas ut. Samla kraft för att orka gå lite till. Självklart finns det inte en sån knapp.. Men jag skulle så fruktansvärt gärna vilja att det fanns det just nu.
Jag försöker på något vis skapa samma effekt själv, en pauseffekt. Ni vet hur det känns.. När man håller andan. Håller allt i hela kroppen på plats genom att hålla in all luft i lungorna och stå blixt stilla. För om du inte gör det, om du rör dig, då kommer du med en förbaskat påträngande säkerhet att snubbla och slå upp hakan i asfalten. Samtidigt vill du inget annat än att hoppa över den där jäkla stenjäveln som ligger i vägen för dig så snabbt du bara kan för att ta dig vidare. För det gör ont att hålla tillbaka. Det gör ont att vara livrädd för att slå upp hakan.
Jag behöver hålla i något. Men jag hittar inget att hålla mig fast vid. Ingen stadig grund att ramla på. Ramlar jag nu verkar backen lika gärna kunna gå sönder i samma veva som jag får skrapsår. Så jag fortsätter nog att hålla andan ett tag till. Eller så andas jag, och försöker att hålla balansen ändå. Men att försöka hålla balansen slutar sällan med att du lyckas stå kvar. Knivigt..
Jag har en del att rätta till. Och som jag försöker.
Gode gud, ge mig en vändpunkt.
Jag ber!
// Johanna.
Jag försöker på något vis skapa samma effekt själv, en pauseffekt. Ni vet hur det känns.. När man håller andan. Håller allt i hela kroppen på plats genom att hålla in all luft i lungorna och stå blixt stilla. För om du inte gör det, om du rör dig, då kommer du med en förbaskat påträngande säkerhet att snubbla och slå upp hakan i asfalten. Samtidigt vill du inget annat än att hoppa över den där jäkla stenjäveln som ligger i vägen för dig så snabbt du bara kan för att ta dig vidare. För det gör ont att hålla tillbaka. Det gör ont att vara livrädd för att slå upp hakan.
Jag behöver hålla i något. Men jag hittar inget att hålla mig fast vid. Ingen stadig grund att ramla på. Ramlar jag nu verkar backen lika gärna kunna gå sönder i samma veva som jag får skrapsår. Så jag fortsätter nog att hålla andan ett tag till. Eller så andas jag, och försöker att hålla balansen ändå. Men att försöka hålla balansen slutar sällan med att du lyckas stå kvar. Knivigt..
Jag har en del att rätta till. Och som jag försöker.
Gode gud, ge mig en vändpunkt.
Jag ber!
// Johanna.
Långvind
Har haft en riktigt fin dag i Långvind med Sophia, Bella och Lina. Fasiken vad man inte vill att ledigheten ska ta slut när man sitter mitt uppi redig livskvalitet. När vi kom hem drog vi ihop en Tacokväll också. Äckligt med tacos, men oj så mysigt. Det är värt att äta det bara för stämningens skull.
Nu ska Sophia få tillbaka sin dator och om en stund ska vi kika på Big Brother, som förövrigt inte kommer att hålla höga mått nu när Rodney har åkt ut. Yes, han är ett rövhål, men vilken idiot röstar bort en sån underhållning?
Hörshej!
/Johanna.
hej solsken!
Nu ska jag ut med mina underbara tjejer till Långvind, där sophia har stuga, och njuta av det fina vädret! Tänkte även meddela att jag tagit bort min facebook, har självklart inte blockat någon! :)
Puss och Kram!
Puss och Kram!
scream your heart out
Det finns tre lägen:
1. Jag har ingen lust att skriva.
2. Jag har lust att skriva men får ingen tid.
3. Jag måste skriva innan jag dör men jag får inte
fram något för att det finns så mycket på hög.
Idag är jag i läge tre.
Istället för att använda ngt materiellt som lyfthjälp så måste jag lyssna på musik och stänga in mig för att komma åt allt som ligger längst ner. Hur jag än försöker så kommer jag aldrig komma ifrån att jag tänker nå helt galet mycket. Men det betyder då inte att jag är komplicerad. Inte med andra iallafall. Svår kan jag vara, jag kan ändra mig på ett kick. Utan förvarning, visst. Men hur som helst. Jag har kommit på något.
Jag tänker verkligen inte dra alla över en kant här, långt ifrån. Men jag tänker se det ut mitt perspektiv och det är utifrån det jag kommit fram till det hära. KILLAR ÄR KOMPLICERADE. Onödigt komplicerade. Man får jämt höra om att det är så mycket tjaffs om att binda sig med en tjej, det är så farligt och det är kvävande och blablabla (orkar inte ens lyssna på hälften av allt gnäll). Det är skrämmande rent ut sagt. Och då blir jag såhär: WTF?! Det är ju killar som håller på och velar, funderar, som är oroliga för att tappa kontrollen. Så kära karlar, män och pojkar. SLÄPP DET, låt saker vara det dom är, ha lite stake för i helvete och plugga på ordet respekt när ni ändå är på gång. Var inte så jäkla rädd och framför allt: Sluta få oss att känna kräkkänslor. Slappna av.. Tack.
Till nästa grej:
Förändring. Jag är mitt uppi en tvär sväng känner jag. Spännande om man vågar. Skrämmande om man inte vet hur man ska bete sig. Jag tror jag börjar förstå vad jag ska göra. Jag måste våga. Jag tror det ofta handlar om det. Att man måste våga bestämma sig för att ta sig vidare. Det är läskigt, för att man vet vad man har men inte vad man får. Men vad spelar det för roll vad man har om man inte vet vad man ska göra med det? Man måste se till att livet blir till det man önskar. Jag vettefan vad jag önskar. Men provar man så vet man ju iallafall om det inte var rätt.
Jo, jag vet.
En gård nära stan men ändå på landet, här i Söderhamn. Barn och familj (med en riktig jävla kille som jag är dökör i.. vilket kan ta en jävla tid). En fin trädgård. Ha ett eget företag (affärsidén har jag inte kommit på än, men som jag tänker borde det komma snart). Nära till alla mina vänner. Och en massa kvalitetstid och kunna ägna mig åt trädgårdsarbete, sy, pyssla, skapa, måla, skriva, bygga och allt annat som är roligt. Typ dricka kaffe hos Katarina och Kecke. Sen vill jag kunna åka på diverse äventyr då och då också. OCH på något vis jobba med aktiviteter för ungdomar.
Sen finns det tusen saker till jag också vill.
Jag vill väldigt mycket.
//Jojja.
1. Jag har ingen lust att skriva.
2. Jag har lust att skriva men får ingen tid.
3. Jag måste skriva innan jag dör men jag får inte
fram något för att det finns så mycket på hög.
Idag är jag i läge tre.
Istället för att använda ngt materiellt som lyfthjälp så måste jag lyssna på musik och stänga in mig för att komma åt allt som ligger längst ner. Hur jag än försöker så kommer jag aldrig komma ifrån att jag tänker nå helt galet mycket. Men det betyder då inte att jag är komplicerad. Inte med andra iallafall. Svår kan jag vara, jag kan ändra mig på ett kick. Utan förvarning, visst. Men hur som helst. Jag har kommit på något.
Jag tänker verkligen inte dra alla över en kant här, långt ifrån. Men jag tänker se det ut mitt perspektiv och det är utifrån det jag kommit fram till det hära. KILLAR ÄR KOMPLICERADE. Onödigt komplicerade. Man får jämt höra om att det är så mycket tjaffs om att binda sig med en tjej, det är så farligt och det är kvävande och blablabla (orkar inte ens lyssna på hälften av allt gnäll). Det är skrämmande rent ut sagt. Och då blir jag såhär: WTF?! Det är ju killar som håller på och velar, funderar, som är oroliga för att tappa kontrollen. Så kära karlar, män och pojkar. SLÄPP DET, låt saker vara det dom är, ha lite stake för i helvete och plugga på ordet respekt när ni ändå är på gång. Var inte så jäkla rädd och framför allt: Sluta få oss att känna kräkkänslor. Slappna av.. Tack.
Till nästa grej:
Förändring. Jag är mitt uppi en tvär sväng känner jag. Spännande om man vågar. Skrämmande om man inte vet hur man ska bete sig. Jag tror jag börjar förstå vad jag ska göra. Jag måste våga. Jag tror det ofta handlar om det. Att man måste våga bestämma sig för att ta sig vidare. Det är läskigt, för att man vet vad man har men inte vad man får. Men vad spelar det för roll vad man har om man inte vet vad man ska göra med det? Man måste se till att livet blir till det man önskar. Jag vettefan vad jag önskar. Men provar man så vet man ju iallafall om det inte var rätt.
Jo, jag vet.
En gård nära stan men ändå på landet, här i Söderhamn. Barn och familj (med en riktig jävla kille som jag är dökör i.. vilket kan ta en jävla tid). En fin trädgård. Ha ett eget företag (affärsidén har jag inte kommit på än, men som jag tänker borde det komma snart). Nära till alla mina vänner. Och en massa kvalitetstid och kunna ägna mig åt trädgårdsarbete, sy, pyssla, skapa, måla, skriva, bygga och allt annat som är roligt. Typ dricka kaffe hos Katarina och Kecke. Sen vill jag kunna åka på diverse äventyr då och då också. OCH på något vis jobba med aktiviteter för ungdomar.
Sen finns det tusen saker till jag också vill.
Jag vill väldigt mycket.
//Jojja.
