jojjao

När det inte behövs några ord. När vi möts på ett annat plan. Det är där du och jag finner varandra. När vi ser in i varandras universum som någonstans ovanför oss möts och blir till ett. Jag hittar inte dit längre. Jag har tappat bort min väg till vårt hjärta. Jag vill dit igen. Jag vill sitta i samma rum som dig, bli omfamnad av din extrema existens och känna att "nu gör det ingenting om jag försvinner, nu är jag komplett".

Jag har alltid förstått din skapelse. Jag har alltid beskådat ditt sanna jag. Men jag gör det i tystnad. Det måste jag göra. Mina ord skulle inte höras i den skrikande tysthet som hela din människa är omsorgsfullt inbäddad i. Men jag kan se. För du syns. Din hårt snärjda storm syns. Du har bundit den så kraftigt att du, framför mina ögon, blivit människan som inte kan bli älskad.

Det krossade mitt sökande efter min borttappade väg då jag insåg att jag inte kommer att hitta den igen för ens då du finner din väg tillbaka. För jag har ingenstans att gå om du inte är där.


//Jojja.
Ps. Jag vet att du inte är försvunnen. Ds.