jojjao

Sist jag blev jävligt less, sådär pissless så att man råkar slår lite för hårt på något, så satte jag mig och skrev dom orden om och om igen. Hmm, kommer inte ihåg om det gav någon verkan direkt då. Inget gick sönder iallafall, det vet jag. Men hur som helst, jag tror att det sjönk in tillslut! Det känner jag nu. Det är söndag, jag har inget speciellt för mig alls, jag ska jobba imorgon, det är halvdana program på teve (har inget annat att välja på eftersom jag sett klart på alla avsnitt av den nya säsongen av Dexter), jag har en lägenhet på 97 kvadrat som behöver städas ur och jag är HAPPY. Det är en vanlig jävla vardag, inget speciellt alls kommer att hända och jag är nöjd. Jag vet inte om omvärlden ser detta på samma sätt som jag, men jag anser att man ska suga in tillfället om man kan känna sig happy en helt vanlig dag. Fantastiskt!

Men jag ska inte överdriva, jag ville bara notera min lilla söndagslycka.
Alla borde känna efter om dom har den, vilken dag som helst i veckan förstås, för jag tror att det är den som gör livet till något speciellt.

Jag menar, vad ska vi med en explosion av lycka till om den ändå ska landa som grå aska på en ännu gråare mark?

Trevlig söndag på er gott folk.
//Emma-Johanna Olsson.

Vissa behöver det. Jag behöver det. Oftare än på sistone. Men ibland har man inte tid. För det tar tid att rota i sitt inre. Speciellt om man inte gjort det på ett tag. Alla vet att en stor hög skit tar längre tid att skotta bort än en liten.

Jag undrar varför vissa behöver uttrycka sig. Självklart finns det otroligt många orsaker. Själv tror jag att jag själv är sentimental, melodramatisk och har ett visst behov av att synas. Även om det alltid är av olika nivåer. Men sen om det är något dåligt eller bra det skiter jag fullständigt i.

Hur som helst. Av någon konstig anledning, kanske ni tycker, finner jag alltid en stor jäkla vikt i att få diskutera med mig själv. Men just nu har jag inte tid heller märker jag..

Hejdå!
//Jojja.