jojjao

Hur kan lite livsfilosofi och lite jävlar annamma få en att må så mycket bättre på ett kick?
Jag måste vara sån för att överleva, det har då något jag har kommit fram till idag.
Låt bara energin flöda vart den än vill flöda!



Förövrigt så saknar dig mandis, telepatipuss till dig på momangen! <3





Nu ska jag gå och umgås med söta rara underbara Jimmy.
(Jag förstår varför sms och kommentarer strömmar glödheta från alla håll till honom,
nog är han ett riktigt kap allt, lucky me!) (; nog måste man skryta lite. ;)




Näe, somsagt, nu ska jag kila ifrån datan, vara med Jimmy och så småning om så ska vi åka och hämta upp Bella, sen åka hem till mig och där ska vi sova alla tre.

Tjo!
/ Johanna.

Shitfan i helvete. Varför får jag inte ur mig någonting längre? Jag bara sitter inne med allt. Vilket leder till att jag inte ens vet vad det är jag håller fast inom mig. Jag reder inte ut det som tvistas innuti. Även om det inte är något, eller om det nu är något, så vet jag inte vad det är som tär där inne, eftersom jag somsagt inte reder ut något.

Jag måste skriva mera, det är en sådan stor lättnad. Så varför gör jag inte det? Jag tror jag är för rädd för att inse vissa saker. Eller för rädd för att ens våga tänka på det. Vad är det som känns? Vad är det jag vill? Vill jag gå min egen väg eller följa någon annans? Är jag beredd att ens följa någon annans väg? Vill jag slå följe och skapa en väg för två eller flera? JAG VET INTE. För jag reder inte ut det. Jävla Jojja! Fan också. Vad vill jag offra? Vad vill jag? Jag vet vad jag vill just i denna stund. Jag vet nog vad jag vill. På sätt och vis. Just nu iallafall, eller i framtiden också, stensäker. Men dessa drömmar leder mig också bort från det jag faktiskt vill göra även om det är i stort sett samma sak. Kompicerat, eller hur?

Det är så jobbigt när någon annans öde påverkar en själv så sjukt mycket. Hjälp. Blir galen. Helt jävla galen. Måste bara avreagera mig nu känner jag. Jag skiter fullständigt i om det inte är någon som läser det hära som fattar något, för jag förstår det och det är huvudsaken. Där har ni svaret på mitt krångliga och konstiga inlägg som jag nu håller på att skriva. Jag skriver percis så som det känns inombords. Precis. Krångligt, utan någon självklar utväg, med tankar som säger emot varandra. Sjukt.

Jag vet ju vad jag vill. Men hur ska det gå till? Hur? Jag hatar när jag inte har några självklara svar. Hatar det! Det hade jag haft om jag vågade gräva lite mera i det. Så från och med nu så ska jag våga gräva. Jag ska våga tänka på det jag känner och våga stirra på den dära osäkra vägen. För jag vet att jag kan om jag bara ger mig fan på det. Från och med nu ska det bli lite jävlar annamma. Nå fruktansvärt mycket också. Annars klarar inte jag det hära. Jag måste. Fattar du det emma-johanna olsson!? Du kan inte fortsätta såhära! Du kan inte fortsätta stå i skuggan av dig själv och tro att allt ska lösa sig om du bara låter saker ha sin gång. Man måste påverka sitt liv, så som du ALLTID gjort! Skärp dig förjävla mycket nu för i helvete!

Jag blir besviken på mig själv. På hur jag låter saker rinna på, förbi mig och iväg mot ett liv som inte är mitt. Fyfan. Det är nog först på sista tiden som jag har insett hur jag bara stänger av allting. Så kan jag inte fortsätta. Det är bättre att bara få ut allting. Annars blir man som ett pansarskal som inte tillåter något att tränga sig inpå. Och det förstör en människa.


Jag tänker inte bli förstörd. Jag tänker inte stänga ute fler saker, eller stänga inne med för den delen. Nu är det slut med det. Ut med skiten Johanna.



Nog om det nu. Skulle kunna skriva hur långt som helst om samma sak, och det ger mig inte så mycket. Nu tänker jag ta tag i saker istället. Jag tänker våga gråta när jag behöver det, jag tänker skratta när jag vill göra det, jag tänker vara sur när jag känner för att vara det, jag tänker vara tyst när jag känner för att vara det.



Jag tänker känna just precis allt det jag känner, utan att hindra mig själv och utan att låta någon annan hindra mig.
Hejdå.