jojjao

Wow, vilken bravad jag nyss var med om. Mer kan jag inte säga, hoppas jag överlever iallafall! :o


Hur som helst, sitter ensam hemma hos Jimmy, igen, i hans superdupergottluktande t-shirt och myser med Bobby. Jimmy är på fotbollsträning & jag tror att han kom lite för sent faktiskt. Om ca två timmar kommer han hem igen, så jag funderar på att gå ner och kolla när kenny starfighter går på bion, den måste ses!  En annan sak som också måste nämnas; Jag har haft rena rama lyx här imorse, det är inte alltid man får frukost på säng inte!

Det hade gärna fått vara fint väder idag också, men det var ju iallafall det igår. Hade verkligen sett fram emot en till superfin dag! Men men, man får stå ut med det man erbjuds ibland.

Ikväll vet jag inte riktigt vad som händer. Men jag tror att det kommer att bli något mysigt iallafall. Kvällen blir vad jag gör det till.


Det är min lilla filosofi om dagen. Rätt ointressant att läsa om skulle jag tro, men jag har inte så många tankar som virvlar i mitt huvud nu som jag kan skriva om. Jag bara lever.

Jo, det finns en sak jag tänker på. Annki. Det är sjukt hur man kan sakna någon så mycket efter så många år. Den 15 mars var det 4 år sedan hon blev bortförd av den dära hemska tumören. Jag har inte ens fattat att hon är död än. För mig lever hon fortfarande. Hur kan man inte förstå, fast man vet? Det går inte riktigt att sätta ord på den känslan. Jag vet ju att hon är död. Men det är något inom mig som inte vill förstå det, något inom mig som hela tiden känner hennes närvaro. 


Hon var en sån stor del av mitt liv. 
Hon är nog den människa som påverkat min personlighet mest. 
Hon var och är min ledstjärna.


Jag saknar henne. Fast på det sättet då man vet att man kommer att ses igen. Hur kan man känna så efter en död? Hur kan man känna sig så lugn i den frågan? Hon är ju faktiskt helt borta från denna jord.

Näe, nu tvistar sig tankarna för mycket här, jag kommer ändå inte att få något svar på varför jag känner mig så säker på att hon inte är helt borta.


Nu ska jag sluta skriva och duscha istället!
Hejdå.

Jag kan inte sätta ord på det, och det är det sista som jag behöver göra med för den delen.
Man behöver inte sätta ord på, förklara och försöka redan ut det som redan känns självklart.
Det är ljuvligt. Det är nu. Det behöver inte förklaras.

Har kommit på något underbart nu. Jag kan fördriva mina datatimmar i skolan med att skriva i min söta blogg. Det ser ju rätt bra ut också, om läraren skulle få för sig att kolla bort mot min skärm för att se vad jag gör. Men det händer sällan, aldrig i stort sett. Han har inte synts till i klassrummet på ca tjugo minuter heller. Det och mycket mera får mig att fundera över varför vi ens måste genomlida dessa utdragna timmar. Finns nästan inget att göra. Och det man kan göra, det går snabbt som attan. Så, varför inte ta tillfället i akt och skriva av sig lite?


Egentligen vet jag inte vad jag ska skriva. Finns mycket jag vill skriva, men jag är rädd för att uttrycka mig för mycket i vissa situationer ibland.

Igår var det stora explosioner av ord som ville kräkas ur mig, men jag fick inte fram ett ord till en början, efter ett tag sipprade ett och annat ut. Men inte den flod som normalt brukar välla ur mig. Det bara fastande och sprängde mig innifrån istället. Känns ömt idag. Jag förstår inte vad som orsakade mitt stopp. Har nästan, nästan aldrig hänt förut. Jag har en aning om varför jag inte sa något. Orden handlade om framtid, och jag vill bara leva nu. För det är ju faktiskt det enda vi kan göra. Dock har de flesta svårt för det (ingen speciell jag syftar på nu). Riktigt dumt, det är ju så självklart egentligen. Vi har förlorat oss själva i framtidsdrömmar om att bli välbelönta affärsmänniskor etc. med dyra bilar och med en lyxig lya i ägo. Som om det vore allt vi lever för. Egentligen så är ju det inte ett dugg. Jo, för de som glömt eller aldrig vågat komma underfund med den verkligen meningen med livet, så kanske det betyder någonting. Eller näe förresten.. Någon som glömt bort vad som verkligen är viktigt kan inte bry sig på riktigt heller, även om denna tror det. Jag tror att framgång är något som känns bra och kul i början, (alla blir ju glad när man till exempel haft råd att köpa den där splitternya bilen). Men sen avtar det, och då fortsätter man att sträva efter det dära kicken, eftersom man inte har något annat av värde i sitt liv. Man har glömt vad som är av värde i all girighet efter att bli framgångsrik.

Sådan ska jag aldrig bli, sanna mina ord.
Visst är det kul, men glöm aldrig grunden i livet som faktiskt är viktigast!


Ja, den där tankebanan for iväg kan man ju säga, mitt i denna datalektion. Tänka kan jag, och skriva måste jag göra för att reda ut allt som håller på inom mig. Inte det att jag ogillar att jag tänker så mycket, det får mig att vilja skriva, och jag gillar den känslan jag får av att skriva. Den är tillfredsställande. Längesen jag skrev såhär nu, och det kräver en del uppdatering. Eller, det är mer ett grävande för att få upp allt det som har lagrats. Numera, efter bara ett par inlägg, så känner jag mig lätt som en fjäder. Inte för att jag har fått ur mig så mycket, snarare för att jag har kommit igång.

Det är en underbar känsla. Konstigt hur man kan känna så för några ord som man kladdar/knappar ut på papper eller på datan. Men underbart är det iallafall.


Näe, nu kanske jag ska vara lika aktiva som grabbarna. Vilket innebär dataspel.
Ha det toppen! Hejs.