jojjao

Har kommit på något underbart nu. Jag kan fördriva mina datatimmar i skolan med att skriva i min söta blogg. Det ser ju rätt bra ut också, om läraren skulle få för sig att kolla bort mot min skärm för att se vad jag gör. Men det händer sällan, aldrig i stort sett. Han har inte synts till i klassrummet på ca tjugo minuter heller. Det och mycket mera får mig att fundera över varför vi ens måste genomlida dessa utdragna timmar. Finns nästan inget att göra. Och det man kan göra, det går snabbt som attan. Så, varför inte ta tillfället i akt och skriva av sig lite?


Egentligen vet jag inte vad jag ska skriva. Finns mycket jag vill skriva, men jag är rädd för att uttrycka mig för mycket i vissa situationer ibland.

Igår var det stora explosioner av ord som ville kräkas ur mig, men jag fick inte fram ett ord till en början, efter ett tag sipprade ett och annat ut. Men inte den flod som normalt brukar välla ur mig. Det bara fastande och sprängde mig innifrån istället. Känns ömt idag. Jag förstår inte vad som orsakade mitt stopp. Har nästan, nästan aldrig hänt förut. Jag har en aning om varför jag inte sa något. Orden handlade om framtid, och jag vill bara leva nu. För det är ju faktiskt det enda vi kan göra. Dock har de flesta svårt för det (ingen speciell jag syftar på nu). Riktigt dumt, det är ju så självklart egentligen. Vi har förlorat oss själva i framtidsdrömmar om att bli välbelönta affärsmänniskor etc. med dyra bilar och med en lyxig lya i ägo. Som om det vore allt vi lever för. Egentligen så är ju det inte ett dugg. Jo, för de som glömt eller aldrig vågat komma underfund med den verkligen meningen med livet, så kanske det betyder någonting. Eller näe förresten.. Någon som glömt bort vad som verkligen är viktigt kan inte bry sig på riktigt heller, även om denna tror det. Jag tror att framgång är något som känns bra och kul i början, (alla blir ju glad när man till exempel haft råd att köpa den där splitternya bilen). Men sen avtar det, och då fortsätter man att sträva efter det dära kicken, eftersom man inte har något annat av värde i sitt liv. Man har glömt vad som är av värde i all girighet efter att bli framgångsrik.

Sådan ska jag aldrig bli, sanna mina ord.
Visst är det kul, men glöm aldrig grunden i livet som faktiskt är viktigast!


Ja, den där tankebanan for iväg kan man ju säga, mitt i denna datalektion. Tänka kan jag, och skriva måste jag göra för att reda ut allt som håller på inom mig. Inte det att jag ogillar att jag tänker så mycket, det får mig att vilja skriva, och jag gillar den känslan jag får av att skriva. Den är tillfredsställande. Längesen jag skrev såhär nu, och det kräver en del uppdatering. Eller, det är mer ett grävande för att få upp allt det som har lagrats. Numera, efter bara ett par inlägg, så känner jag mig lätt som en fjäder. Inte för att jag har fått ur mig så mycket, snarare för att jag har kommit igång.

Det är en underbar känsla. Konstigt hur man kan känna så för några ord som man kladdar/knappar ut på papper eller på datan. Men underbart är det iallafall.


Näe, nu kanske jag ska vara lika aktiva som grabbarna. Vilket innebär dataspel.
Ha det toppen! Hejs.