take a chance on me
gonna do my very best and it ain’t no lie
Trodde aldrig jag skulle tänka såhär efter förra vintern, men gud så fint det är med vinter. Så himla mysigt är det. Nog att det är kallt, men så länge det håller sig utan snöstorm var och varannan dag och att jag då och då slipper skrapa rutorna på bilen så är det bara mysigt. Allt är mysigt just nu. Jag har nog aldrig varit såhär nöjd i mig själv någonsin. Det är en enastående känsla att sitta i bilen påväg hem och känna att man är så komplett tillfredsställd även om det inte hänt något speciellt alls. Det är en ganska ovanlig känsla för mig. Senast jag kände så var när jag gick på Bergviksskolan. Trodde aldrig jag skulle känna samma "allt är bra nu"-känsla igen, känna att: här kan jag stanna. Det är en känsla som gör att jag inte behöver planera, jag behöver inget att se fram emot. Annars har jag alltid behövt något att se fram emot. Men inte längre. Jag längtar inte heller bort från något. Det har varit antingen eller förut. Antingen ville jag så gärna ha eller så ville jag så gärna bort. Men icke, nu är det bara att njuta. Jag har landat. Det är skönt att landa. Det är skönt att inte behöva leta febrilt efter kickar att höja mig själv med. Jag behöver inte komma upp någonstans för jag ligger säkert och skönt på en mjuk gräsmatta.
Alla borde lära sig att lägga sig ner och låta all girighet rinna av. Öppna ögonen för det som är nu. Inte nöja sig med att bli nöjd sen. Man kan inte leva i det förflutna och inte heller i framtiden. Vi måste stoppa våran överutveckling och stanna någonstans mittemellan. Annars kommer vi aldrig ur vår onda cirkel i jakten på livet. (Missuppfatta mig inte, jag menar inte att man ska sluta göra saker, tvärtom!)
Shit, jag har blivit världens Dalai Lama. Men jävlar vilken insikt det är att insé hur jag själv kan leva på bästa sätt.
Jag tycker det är jätteviktigt att insé sånt här för sig själv. Man lever ju egentligen bara nu och det gör denna minut livsviktig. Mina minuter är viktiga. Mina andetag, mina tankar och all jävla skit med. Jag älskar ljuvlighet och skit under naglarna. Jag trivs i mitt omfamnade kaos som tar ner mig i mig själv och inte i någon annan.
Jag är så jävla känslomässig, hela mitt liv bygger på extremkänslor. Allt är aldrig lagomt i mitt hjärta. Jag tänker så brutalstort att det lilla blir fantastiskt. Det gör också att fetstora saker blir en mer självklarhet och något mindre för mig. Eller bättre formulerat: det stora blir lättare att hantera. Saker som är avgörande är mycket lättare att ta in och acceptera om det lilla också är stort. De väger upp varandra och balansen blir stadigare. Balans i min extrema storm, i mitt avslappnade kaos.
Trevlig helg! :)
//Emma-Johanna Olsson.
Trodde aldrig jag skulle tänka såhär efter förra vintern, men gud så fint det är med vinter. Så himla mysigt är det. Nog att det är kallt, men så länge det håller sig utan snöstorm var och varannan dag och att jag då och då slipper skrapa rutorna på bilen så är det bara mysigt. Allt är mysigt just nu. Jag har nog aldrig varit såhär nöjd i mig själv någonsin. Det är en enastående känsla att sitta i bilen påväg hem och känna att man är så komplett tillfredsställd även om det inte hänt något speciellt alls. Det är en ganska ovanlig känsla för mig. Senast jag kände så var när jag gick på Bergviksskolan. Trodde aldrig jag skulle känna samma "allt är bra nu"-känsla igen, känna att: här kan jag stanna. Det är en känsla som gör att jag inte behöver planera, jag behöver inget att se fram emot. Annars har jag alltid behövt något att se fram emot. Men inte längre. Jag längtar inte heller bort från något. Det har varit antingen eller förut. Antingen ville jag så gärna ha eller så ville jag så gärna bort. Men icke, nu är det bara att njuta. Jag har landat. Det är skönt att landa. Det är skönt att inte behöva leta febrilt efter kickar att höja mig själv med. Jag behöver inte komma upp någonstans för jag ligger säkert och skönt på en mjuk gräsmatta.
Alla borde lära sig att lägga sig ner och låta all girighet rinna av. Öppna ögonen för det som är nu. Inte nöja sig med att bli nöjd sen. Man kan inte leva i det förflutna och inte heller i framtiden. Vi måste stoppa våran överutveckling och stanna någonstans mittemellan. Annars kommer vi aldrig ur vår onda cirkel i jakten på livet. (Missuppfatta mig inte, jag menar inte att man ska sluta göra saker, tvärtom!)
Shit, jag har blivit världens Dalai Lama. Men jävlar vilken insikt det är att insé hur jag själv kan leva på bästa sätt.
Jag tycker det är jätteviktigt att insé sånt här för sig själv. Man lever ju egentligen bara nu och det gör denna minut livsviktig. Mina minuter är viktiga. Mina andetag, mina tankar och all jävla skit med. Jag älskar ljuvlighet och skit under naglarna. Jag trivs i mitt omfamnade kaos som tar ner mig i mig själv och inte i någon annan.
Jag är så jävla känslomässig, hela mitt liv bygger på extremkänslor. Allt är aldrig lagomt i mitt hjärta. Jag tänker så brutalstort att det lilla blir fantastiskt. Det gör också att fetstora saker blir en mer självklarhet och något mindre för mig. Eller bättre formulerat: det stora blir lättare att hantera. Saker som är avgörande är mycket lättare att ta in och acceptera om det lilla också är stort. De väger upp varandra och balansen blir stadigare. Balans i min extrema storm, i mitt avslappnade kaos.
Trevlig helg! :)
//Emma-Johanna Olsson.
Kommentarer
Trackback
