kvällsfilosofi.
Jag älskar ensamma kvällar efter en dag fylld med underbarhet. Sådana här dagar ger klarhet till en sådan fullsmockad människa som mig. Jag behöver klarhet. Därför nystar jag så mycket med min hjärna. Jag vill komma till en punkt då jag inte ens behöver fundera. Dock älskar jag att nysta. Jag älskar att försöka förstå mig på livet. För man gör det aldrig riktigt, man kan bara skapa teorier och tro starkt på den man tycker låter mest trovärdig. Men tror man något om någonting som det inte går att dra en exakt slutsats på så vet man. För sin egen skull vill säga. Man vet ur sitt eget perspektiv. Man kan aldrig veta åt någon annan. Ännu en skön kant av livet.
Ibland får jag tänka efter när jag sitter och skriver. Jag glömmer bort vilken tråd i livet jag fokuserar på för det finns så många andra olika färggranna trådar som lockar. Och så är det, ibland måste man stanna upp. Tänka. Komma underfund. Bli förvirrad och inse något som man aldrig skulle ha insett om man inte blev förvirrad från början. Jag gillar att jag kan tänka. Det är en stor behaglighet i att våga göra det. Våga tänka på riktigt. På allt som är både si och så. Men det är livsfarligt att fastna, men det är skitskönt att komma loss också. Ser ni? Hur jag än vrider och vänder på det så är mitt sinne i ett helt otroligt positivt läge just nu. Blir jag ledsen så är det så otroligt skönt att bryta ihop och sedan förstå att varje timme som går så kommer jag närmare den stund då jag blir ljus igen. (Hörde just att min granne ger igen på mig från föregående helger, som man bäddar.)
Var vill jag komma med detta inlägg? Jag vill nog komma fram till att livet är så jävla vackert precis som det är. Jag tycker allt är helt fantastiskt vackert, jag ligger ensam i min lägenhet en fredagskväll och egentligen har jag inget speciellt alls på gång förutom livet. (i vanliga fall lever jag på kickar av olika påhitt jag får). Är man redan tillfreds så behöver man ingen kick. Även om jag älskar kickar. Jag älskar tankar som kittlar under mina äventyrslystna, kalla små fötter. Dessa tankar kan gå från att så några kryddor i en kruka i mitt kök till att säga upp allt jag har och dra till andra sidan jorden helt ensam utan en enda plan i beredskap.
Nu ska jag lägga mig och sova. Men först vill jag berätta om en ny upptäckt som jag gjort. En helt ny version av him - gone with the sin. (en låt som förut slitit mig i stycken sen ca 6 år tillbaka.) I små stycken som får en kick, var del för sig. Nu fick jag kanske en liten kick av det nya, faktiskt. Något nytt, den är ny men ändå gammal. Den finns men utvecklas. Jag finns sen förut, men jag utvecklas. Därför slits jag inte längre i styckan utan jag stoppar om min själ, som är varm och fridfull, i ett mjukt täcke. Det är svårt att förklara det nya. Det är svårt att förklara fridfullhet på samma sätt som smärta. Men jag hittar nya sätt, det gör jag alltid. För det finns oändligt många vägar. Just nu tänker jag hålla mig på den jag är nu. För den är bra. Jag är bra, du är bra. Joann och Mia är bra. Tack för ikväll tjejer.
//Emma-Johanna Olsson
(för mig är det viktigt att uttrycka och dela med, ingen erfarenhet är för liten eller för stor)
Ibland får jag tänka efter när jag sitter och skriver. Jag glömmer bort vilken tråd i livet jag fokuserar på för det finns så många andra olika färggranna trådar som lockar. Och så är det, ibland måste man stanna upp. Tänka. Komma underfund. Bli förvirrad och inse något som man aldrig skulle ha insett om man inte blev förvirrad från början. Jag gillar att jag kan tänka. Det är en stor behaglighet i att våga göra det. Våga tänka på riktigt. På allt som är både si och så. Men det är livsfarligt att fastna, men det är skitskönt att komma loss också. Ser ni? Hur jag än vrider och vänder på det så är mitt sinne i ett helt otroligt positivt läge just nu. Blir jag ledsen så är det så otroligt skönt att bryta ihop och sedan förstå att varje timme som går så kommer jag närmare den stund då jag blir ljus igen. (Hörde just att min granne ger igen på mig från föregående helger, som man bäddar.)
Var vill jag komma med detta inlägg? Jag vill nog komma fram till att livet är så jävla vackert precis som det är. Jag tycker allt är helt fantastiskt vackert, jag ligger ensam i min lägenhet en fredagskväll och egentligen har jag inget speciellt alls på gång förutom livet. (i vanliga fall lever jag på kickar av olika påhitt jag får). Är man redan tillfreds så behöver man ingen kick. Även om jag älskar kickar. Jag älskar tankar som kittlar under mina äventyrslystna, kalla små fötter. Dessa tankar kan gå från att så några kryddor i en kruka i mitt kök till att säga upp allt jag har och dra till andra sidan jorden helt ensam utan en enda plan i beredskap.
Nu ska jag lägga mig och sova. Men först vill jag berätta om en ny upptäckt som jag gjort. En helt ny version av him - gone with the sin. (en låt som förut slitit mig i stycken sen ca 6 år tillbaka.) I små stycken som får en kick, var del för sig. Nu fick jag kanske en liten kick av det nya, faktiskt. Något nytt, den är ny men ändå gammal. Den finns men utvecklas. Jag finns sen förut, men jag utvecklas. Därför slits jag inte längre i styckan utan jag stoppar om min själ, som är varm och fridfull, i ett mjukt täcke. Det är svårt att förklara det nya. Det är svårt att förklara fridfullhet på samma sätt som smärta. Men jag hittar nya sätt, det gör jag alltid. För det finns oändligt många vägar. Just nu tänker jag hålla mig på den jag är nu. För den är bra. Jag är bra, du är bra. Joann och Mia är bra. Tack för ikväll tjejer.
//Emma-Johanna Olsson
(för mig är det viktigt att uttrycka och dela med, ingen erfarenhet är för liten eller för stor)
Kommentarer
Trackback
