I'm through with doubt
there's nothing left for me to figure out.
En sak som jag gjort, helt taget ur luften men helt ändå inte, kan vara något av de saker som fått mig att växa mest. Och jag är så jävla glad för det. Så otroligt jävla glad, tacksam och flyförbannad. Nä, tänka sig, jag är inte ens förbannad längre. Jag är bara fri. En känsla som förmodligen kan liknas med att bli nedtryckt under vatten precis till gränsen att man drunknar och just i det ögonblicket slå av den jävla arm som trycker ner en och sen få komma upp till ytan och ta ett andetag och känna att "haha, shit, jag överlevde!". (sen simmade jag därifrån med en fett jävla smile och med huvudet högre än någonsin.) Det var så jävla riktigt, så jävla viktigt, så jävla starkt draget ifrån mitt lilla sprängande hjärta. Tack mig själv för att jag är så uthärdande stark. Annars hade du skrumpnat ihop och blivit ett litet lättuggat russin johanna, värd 0,2 kr ink moms. (enligt mitt eget förstörda sinne). För ärligt talat, ställer man sin självkänsla i en sopbilstugg, eller vad tusan det heter, så blir det snart inte mycket kvar av den. Den beblandas med andra sopor och det är just så värdefull man känner sig tillslut. Det fungerar inte att leva så. Lever man ens om man tillåter (omedvetet eller medvetet) sig själv att förstöras?
Hur som helst, ur mycket ont kan det komma mycket gott. Det är något jag har lärt mig och det är något jag tror på i varje förbannade pissituation. Var dag är värd tacksamhet. Jag är tacksam. Jag är nöjd. Vilket jag gärna berättar tusen gånger om då det känns helt fantastiskt att säga/skriva det och verkligen mena det. Förut försökte jag bara övertyga mig själv för att desperat försöka dra ut den lilla självkänslajohanna som låg i sopbilstuggen. Nu behöver jag inte det längre. Tack.
Puss och kram till alla som behöver det och till dom som vill och inte vill ha det.
// Emma-Johanna Olsson.
En sak som jag gjort, helt taget ur luften men helt ändå inte, kan vara något av de saker som fått mig att växa mest. Och jag är så jävla glad för det. Så otroligt jävla glad, tacksam och flyförbannad. Nä, tänka sig, jag är inte ens förbannad längre. Jag är bara fri. En känsla som förmodligen kan liknas med att bli nedtryckt under vatten precis till gränsen att man drunknar och just i det ögonblicket slå av den jävla arm som trycker ner en och sen få komma upp till ytan och ta ett andetag och känna att "haha, shit, jag överlevde!". (sen simmade jag därifrån med en fett jävla smile och med huvudet högre än någonsin.) Det var så jävla riktigt, så jävla viktigt, så jävla starkt draget ifrån mitt lilla sprängande hjärta. Tack mig själv för att jag är så uthärdande stark. Annars hade du skrumpnat ihop och blivit ett litet lättuggat russin johanna, värd 0,2 kr ink moms. (enligt mitt eget förstörda sinne). För ärligt talat, ställer man sin självkänsla i en sopbilstugg, eller vad tusan det heter, så blir det snart inte mycket kvar av den. Den beblandas med andra sopor och det är just så värdefull man känner sig tillslut. Det fungerar inte att leva så. Lever man ens om man tillåter (omedvetet eller medvetet) sig själv att förstöras?
Hur som helst, ur mycket ont kan det komma mycket gott. Det är något jag har lärt mig och det är något jag tror på i varje förbannade pissituation. Var dag är värd tacksamhet. Jag är tacksam. Jag är nöjd. Vilket jag gärna berättar tusen gånger om då det känns helt fantastiskt att säga/skriva det och verkligen mena det. Förut försökte jag bara övertyga mig själv för att desperat försöka dra ut den lilla självkänslajohanna som låg i sopbilstuggen. Nu behöver jag inte det längre. Tack.
Puss och kram till alla som behöver det och till dom som vill och inte vill ha det.
// Emma-Johanna Olsson.
Kommentarer
Trackback
