jojjao

so, take it to the stage in a multicoloured jacket
take it jackpot, crackpot, strutting like a peacock
Nail Varnish, Arkansas, shimmy-shammy feather boa
crackpot haircut dye your hair in glowing red and blue

do, do, do, what you wanna do
don't think twice, do, what you have to do
do, do, do, do, let your heart decide
what you have to do, that's all there is to find

'cause it takes a fool to remain sane



Ligger här i min säng, återigen, och försöker lära mig att slappna av i axlar nacke och bröstet. Det är något jag är dålig på. Eller jag är snarare expert på att knipa ihop allt från hakan ner till mellangärdet. Någon slags dum grej som jag undermedvetet tror ska förhindra en panikångestattack. Men som egentligen skapar en bomb som utlöser en större panikattack. Sjukt irriterande att jag inte kan släppa det där. Men jag blir bättre på att förstå hur jag ska göra för att få bort dem. - Hur som helst! Har haft en helt perfekt söndagskväll. Den slutade hemma hos Mia med två koppar (väldigt ursnygga koppar, dessutom) polka-te och en massa prat. Jag älskar sådana kvällar. Jag behöver sådana kvällar. Jag behöver sådana personer som Mia. Mia är bra!

Förövrigt så ligger jag här med någon slags konstig känsla i kroppen. Det är något där inne i mitt inre virrvarr. Vad är det? Ärligt talat så vet jag inte. Det är något mer sårbart. Tror jag iallafall. Det känns inte sådär hyperlyckligt men inte heller sorgligt. Fan, jag hatar att inte kunna förstå och veta vad som ilar i mig. Det kanske är söndagsångest. Ångest över att sova över på måndag. Över att inte få en bra start på veckan. Ångest över att ställa klockan och behöva kliva upp när jag är dödstrött. Jag är bäst i världen på att vara dödstrött. Hur kan man bli så olustig till allt förutom att få sova när klockan ringer? Det är den där jävla klockans fel. Det är den som gör mig trött. Vaknar jag av mig själv tidigt innan klocka ringer så är det ju lugnt. Men hinner jag höra den där förbannade monsterklockan så är det kört. Den bestämmer: Nu johanna, nu ska du upp, vare sig du vill eller inte. Det är nog det min morgontrötthet ligger i. För då är det helt plötsligt klockan som bestämmer och inte jag själv. Jag blir trött och olustig när jag inte får bestämma själv. När jag måste följa mönster. Jag gillar inte att följa mönster. Jag gillar att leva när jag känner för att leva. Annars vill jag sova. Eller bara ligga och stirra. Bara jag får bestämma själv. Därför är det så viktigt för mig att trivas med det jag gör. Så otroligt viktigt. För inga pengar i världen kan göra mig pigg, så länge det innebär ett rutigt liv. Aldrig. Jag är verkligen inte den typen som blir rik. Jag har inte tålamod till det. Jag har inte självdestruktivitet nog till det. För enligt mig är det självdestruktivt att inte göra det man vill för några papperslappar som inte betyder ett piss i slutändan. (Jag påstår inte att det är tråkigt att ha pengar, jag är shoppaholic). OCH pengar är skitbra om man får det som ett plus i kanten. OM du gör det du älskar, OM du är nöjd, OM du är tillfredsställd. Då är det ju hur jävla grymt som helst. Ännu grymmare om du är givmild, omtänksam och ödmjuk. Somsagt, - Jag hatar bara att inte göra det jag inte gillar. Jag avskyr det. Jag kommer aldrig att leva ett liv där jag bara står ut. Jag kommer däremot stå ut med det som kommer med det liv jag älskar att leva. Det är en stor skillnad. För livet är inte en dans på rosor, ibland får man äta skit och så är det med det.

Nu ska jag - som den nöjda, känsliga (vi måste börja erkänna att vi är känsliga, för vi är människor) lilla småstadsmänniska som jag är ta och sova. Vilket innebär att jag ska kolla på någon fetbra serie.

Tack för denna helg, som likt alla andra helger inte liknar någon annan.
Puss och Kram.

Ps. Det är nästan så att jag bara vill fortsätta att skriva och lyssna på musik för jag trivs så sjukt bra i denna sinnesstämning. Ds.

// Emma-Johanna Olsson.