jojjao

ja, det vill jag. jag drömmer om en öppen äng med ett stor hav intill. det är stort och öppet. öppet och STORT! inte stort som i storhetsvansinne, utan stort som i livsglädje. stort som i att för ett ögonblick blunda och andas in livet i ett friskt, stilla andetag. stort som i utrymme för nakna ben att springa som galna på mjukt gräs utan stopp! jag vill kunna känna det. jag vill ta mig själv dit. inte för att jag inte älskar allt jag har, för det gör jag verkligen. jag skulle inte vilja göra en sekund av mitt liv ogjort. jag kan förklara det såhär.. jag känner mig som en liten kaka. en god kaka, en lycklig kaka. runtom mig har jag en massa andra underbart mumsiga och härliga kakor. men vi ligger alla i en burk. jag vet inte om jag vill ligga i en burk. jag är en människa som tror på att vi sattes på denna yta för något mera än att endast fantisera om det vi kan göra. jag tror att vi ska göra det vi fantiserar om. jag tror inte på gränser. gränser är något vi som människor själva kommit på med tiden och de blir bara fler och fler. jag vill bryta mig loss från det. även om det är skrämmande. för den där burken är ju trots allt vår trygghet och alla vill vi känna trygghet på olika nivåer. min fundering är om den där lilla extra tryggheten är värd förlusten av det vi drömmer om? och var börjar man?

jag tror på att jag kan komma till det där stället som uppfyller den kvot av drömmar som jag har och jag tror att alla som vill kan komma dit. vissa har kanske kommit dit, men många fler har nog inte det. jag tror det är viljan som krävs. jag tror även att det är en förvirring av var vår egen vilja egentligen vill som far iväg med oss på villovägar eller som helt enkelt får oss att stanna. samtidigt älskar jag att stanna. stanna och suga in livet. men jag tror inte på att man ska andas som i en påse och tillslut kvävas.

livet är till för att levas och jag ska göra allt för att dö med tanken på att
jag klarade av att få ut det jag ville av livet.


nu ska jag till mina vänner och ha kul och sen ska jag sova hos min kära pojkvän.
kanske skulle man ta cykeln bara för att leva lite over the top?
haha, tänk vad svårt det kan vara att ta det där jäkla steget.
men det ska jag göra. jag ska förbli nöjd. jag ska inte kvävas.
ingen bör tillåta sig själv att kvävas.
det är inget fel i att vilja leva livet totalt över alla förväntningar,
det är heller inget fel i att våga drömma om det.
så lev så inihelvete för min skull ikväll.

puss!
/ emma-johanna.