jojjao

Den moderna människan.

Senast idag kom jag på mig själv med att bete mig som den ”moderna människan”, hon som flyr från det som måste göras, samtidigt som hon ändå gör det.

Väckarklockan ringde och jag ville inget annat än att kasta den i golvet och fortsätta sova, precis så som de flesta känner att dem vill göra när klockan är sju en måndagsmorgon och man plötsligt väcks av ett förfärligt oljud. Man vill förinta det som stör, men självklart så slängde jag inte klockan i golvet. Jag bet ihop, kämpade, och fortfarande halvt sovandes ålade jag mig ur mitt varma och mjuka täcke och satte mig till slut upp på sängkanten. Jag kände i hela min kropp och själ att detta inte skulle bli en av mina enklaste och snabbflytande dagar.

Jag såg på klockan, den tickade på, minuterna gick och även om jag visste vad jag var tvungen till att göra för att inte komma för sent till min första lektion, så ville inte kroppen resa sig från den förbaskade sängen och göra sig klar för en.. ja, vi kan väl kalla det för en givande och fullplanerad dag.

Plötsligt slog det mig! Jag har ju faktiskt min hjärna, och i min hjärna vimlar det av en massa andra underbara saker än de tankar som omfattar skolan och alla de där tiderna som jämt och ständigt ska passas så djävulskt noga.

Jag kom att tänka på mina framtidsplaner, på min älskade som jag ska få träffa när helgen faller in, på underbara sommardagar som vi ska ha tillsammans efter att jag tagit mina sista steg ut från denna skola när studentens dag väl är inne. Min hjärna fylldes av lyckoframkallande minnen och planer.  Jag började lägga upp strukturer för alla planer som bara ploppade upp i hjärnan på mig och i samma stund upptäcker jag förvånat att jag vid det här laget är på väg mot köket för att göra mig en rejäl frukost. Chocken av att så plötsligt ha kastats in och ut ur fantasin tar mig naken där jag står.

-Är det så här man lever? Är det så här alla andra människor klarar av sin vardag? Ska man behöva fantisera och leva inuti sig själv för att tillfredsställas i det verkliga livet? Är det hemligheten?

Jag börjar fundera starkt över de frågor som invaderar min hjärna och från ingenstans ser jag den moderna människan framför mig, såsom jag tror att hon är och ser ut. Hon är täckt av ett perfekt yttre, i regel gör hon allt hon tar för sig på jobbet och i vardagens fritid mycket bra, hon har pengar, är generös och tar del av sådant som hon förväntas att ta del av och hon är även väldigt medveten om miljöfrågan.

Men just i denna moderna, underbara, fantastiska, perfekta lilla människa så får jag chansen att se bortom skalet och in i det inre, bakom ögonen, bakom pannbenet, bakom det perfekta håret och de perfekt målade läpparna. Där inne kan jag se en helt annan människa, som vid första ögonblick verkar vara rent ut sagt galen. Hon skrattar och skriker, hon springer runt och hoppar och gör sådana saker som jag aldrig trodde att en sådan människa som den perfekta kvinna hon är till det yttre skulle kunna göra.

För jag ser att det är hon, det är samma kvinna, men ändå någon helt annan. Det finns inget perfekt med denna galna lilla varelse, men något som det finns mycket av runt om och i henne är liv. Massor av sprudlande liv!

Så, vad ska man kalla henne? Lycklig eller olycklig?

På utsidan är hon den perfekta, men inte den alltför lyckliga människan, men på insidan den galna och framförallt den överlyckligaste kvinna jag förmodligen någonsin har sett.

I hennes yttre verklighet så är hon bara ett skal, i hennes inre är hon något helt annat, något  levande!

Men, är frågan, vilken av dessa sidor kan man räkna som den verkliga? Vilken är den avgörande? Om man lyckas hitta den här inre lyckan trots att man inte har den utåt, är man då lycklig?

Här relaterar jag till den ironi och tvivel som utspelar sig hos Don Quijotes och Hamlet. För denna upptäckt som jag gjorde imorse, om vi nu kan kalla det för upptäckt, är av djupaste och grövsta ironi enligt mig. Varför har vi utformat ett samhälle där vi behöver ha en egen liten värld att fly till? Jag tycker det låter helt galet, helt sinnessjukt! Ska inte livet vara så harmoniskt och okluvet som möjligt? Här tycker jag i alla fall att jag finner stora anledningar till att göra om i samhället. För om jobb och vardag får oss att bli delade människor så har vi inte hittat rätt!

Vi borde kanske hitta tillbaka till det enkla livet som vi levde förut, vi kanske måste dra tillbaka utvecklingen för att inte utveckla sönder allting. Jag blir ibland rädd för att saker aldrig kan få vara det de är. Det ska hela tiden hittas nya lösningar och utvecklas till det bättre. Tänker ingen förutom jag att vi kanske bör stanna här? Vi kanske ska börja acceptera oss själva och livet som det är istället för att hysteriskt försöka förbättra allting.

Hela tiden sker förbättringar, men varför ska dessa ske om det ändå aldrig blir tillräckligt bra?

tänk på det gott folk, när ni hysteriskt försöker förbättra era liv genom drastiska förändringar..
det enda du kanske bara behöver göra är att tänka om.

/johanna -jojja- olsson.