jojjao

I try, oh my god do I try
I try all the time
in this institution
and I pray, oh my god do I pray
I pray every single day
for a revolution

and so I cry sometimes when I'm lying in bed
just to get it all out what's in my head
and I, I am feeling a little peculiar
and so I wake in the morning and I step
outside and I take deep breath
and I get real high
and I scream from the top of my lungs
what's goin' on?!



Jag är ganska jävla konstig. Jag förstår inte ens själv hur jag tänker. Min hjärna fungerar garanterat inte som det är meningen. Eller så, vem vet, den kanske fungerar precis som det är menat. Jag har så mycket där inne. Det känns som att det finns så mycket där inne att det inte får plats i denna värld. Jag får inte plats och jag vill bara flytta över min själ till ett ställe där jag kan få flyta fritt. Åka till Bali och plocka kokosnötter och kika på solnedgångar vid havet. Tänka fritt. Ibland känner jag mig nästan sinnesjuk då jag överhuvudtaget inte förstår mig på det samhälle vi lever i. Det liv som alla ska leva idag är helt emot allt jag tänker. Allt jag tror på. Samhället är logiskt och utberäknat styrt, jag är allt annat än logisk. Jag är så känslomässigt styrd en människa kan bli. Jag gör allt enligt känslor. Allt. Och jag tycker det är en förbannad självklarhet att göra det, så när verkligheten kommer ikapp mig så blir jag helt och totalt nedslagen. När jag förstår att det är så världen faktiskt fungerar. Prestationsångest blir min följeslagare när jag försöker hänga med i svängarna. De där beräknade svängarna som känslor inte förstår sig på. Och eftersom jag är så pass känslomässigt uppbyggd som människa så tar det jävligt hårt på mig om jag inte får lov att vara det. Hela jag blir ju motarbetad. Inte konstigt att jag blir vänd ut och in och halvt går sönder.

När jag blir såhär vill jag bara springa. Hitta ett ställe där jag kan andas ut (är det bara jag som känner såhär?!). Det kan inte bara vara jag som tycker att det är fel. Det kan inte bara vara jag som känner mig såhär missanpassad till en överutvecklad värld? Jag är nog underutvecklad. Haha. Men det tycker inte jag är oklokt. Känner mig fetklok ärligt talat. Känns som att jag vet precis vad det är som krävs för att leva ett liv till fullo. För mig iallafall. Lyckos mig.


När jag får känna är jag nöjd och lycklig, får jag inte det så är det tvärtom. Nu är det tvärtom. Det finns inga garantier för känslor, det är inte som en fast anställning. En trygghet. Bygger allt på känslor så kan det rasa eller blomma upp vilken minut som helst. Precis som jag vill ha det, precis som jag fungerar. Precis så opassande dessa dagar som det kan bli. Jag vill bara leva och njuta. Inte stå ut.

Nu ska jag planera. Nu ska jag tänka och känna efter vart jag kan få plats med min lilla sprängande själ. Jag och min högra hjärnhalva som tar upp hela min skalle.

Puss!
//Emma-Johanna Olsson.