jojjao

har kommit på att jag kan lägga upp lite saker som jag har skrivit, här på bloggen. Så nu ska ni som vill få läsa en novell jag skrivit, från en händelse som jag håller väldigt kär (novellen är tillägnad min kära)! :D dock tror jag att detta är den orättade versionen, som jag inte gått igenom riktigt, men att läsa originalet är väl inte fy skam? hih. Och för den som inte visste så är skrivandet ett stort intresse för mig och det har det alltid varit, typ på det sätt som folk gillar fotboll eller att så blommor! det är tillfredsställande.

Det första mötet.

”Jag är så ilsket trött på den här kalla vintern!” – tänkte jag argt för mig själv. Humöret var lika kallt som den isande vinden som vägrade att avta. Jag var på väg uppför backen som tillslut ledde mig till en av mina bästa väninnors lägenhet. Ikväll var det fest som stod högst upp på listan, men själv kände jag mig ovanligt omotiverad. Helst av allt skulle jag vilja ligga hemma under en varm filt och se en romantisk komedi.
Mörkret och kylan får mig att känna mig väldigt ensam och olustig under det kalla vinterhalvåret. Så just därför, trots mitt iskalla humör, så bestämde jag mig för att ge denna kväll av såkallade festligheter en chans.

Men kvällen började inte särskilt bra, nog med att den kalla ihärdiga vinden hade förstört mitt väl fixade hår, så var det heller inte alls den feststämning som jag hade hoppats på hos min väninna. Hon, som i vanliga fall lyckas få igång varenda fest med hennes sprudlande humör.
Strax efter att jag hade kommit dit, så var det snart dags att bege sig till huvudfesten, några kilometer bort, på hembygdsgården som hörde till byn. Alla andra var exalterade över att äntligen få komma iväg, trots att vi knappt varit hos min väninna i ens en timme. Men själv tänkte jag bara över vilken ursäkt jag skulle kunna komma med för att smidigt kunna svänga av hemåt på vägen mot bygdegården. De andra började känna av vad jag hade i åtanke och började ivrigt tjata med mig till den där jävla festen. Såklart så lyckades de, det gör de alltid.

Så tillslut anlände vi till festen, där de flesta ansikten var okända för mig.
Typiskt! – tänkte jag.
Jag kände mig inte speciellt glad över att behöva prata med en massa nya människor när jag kände mig på det här viset, det var ytterst motbjudande faktiskt!

Det var då jag såg honom, bland alla nya människor stod han ändå ut. Han var inte en i mängden. Han var som en sådan där discokula som ofta hänger i taket på fester och glänser över alla som tar plats på golvet. Just vid det här ögonblicket insåg jag vad folk menar när de säger att det känns som om tiden stannar. Han stannade min tid och i samma sekund blåste han också bort humöret som fyllt hela mig största delen av hela den där vintern. ”Vem är denna enastående människa, som inte ens behöver kolla på mig för att få mig att känna såhär?” – var det enda jag tänkte.
”Vem är denna människa?”

Jag fortsatte att förundra mig över honom hela kvällen och jag visste att jag var tvungen att visa honom att han för denna kväll hade fångat mig.
Senare på kvällen såg jag min chans. Jag och mina vänner stod utanför och tog en paus från den uppspelta atmosfären som låg tätt över dansgolvet inne i lokalen. Då gick han förbi! Och han såg mig i ögonen. Jag kunde inte låta bli att lägga märke till hans djupa, ljusbruna ögon, som då i nattmörkret såg näst intill svarta ut. Jag tog tillfället i akt och sa högt, så att han skulle höra: ”Kolla Lina, han har bruna ögon! Vilken dröm!”

Lina är min väninna och hon förstod inte varför jag brast ut i en sådan kommentar om en vilt främmande människa.

Men det gick hem, tack och lov för det..
Orden bara föll ur munnen på mig utan att jag ens hade tänkt igenom dem för en enda sekund. När han hörde mina ord stannade han upp och sa: ”Ja, det är rätt jobbigt faktiskt, för man får en del snygga tjejer efter sig, och jag har ju sett hur du kollar på mig!” Också blinkade han med ena ögat åt mig.
Det han sa var inte ett påhopp, utan en flört från hans håll, det visade han mycket väl med sin leende blick och sitt kroppsspråk. Nu skulle resten av kvällen gå som på en dans, tänkte jag. Nu hade jag tagit första steget in i mitt vintertäcke som skulle hålla mig varm inombords ända in på våren.

Kvällen fortsatte att löpa och vi kunde inte hålla blickarna ifrån varandra, tillslut dansade vi tillsammans på golvet och blixtrarna emellan oss kunde alla på hela festen se. Han fick mig att skratta var gång han gjorde ett försök till att prata med mig. Han var gudomligt rolig, han fyllde hela min själ med skratt. Han fick mina läppar, kinder och ja, hela mig att förvandlas till ett stort leende. Detta tog inte ett stopp under hela kvällen. Våra själar fortsatte att dansa tillsammans som fjärilar även om vi inte ens dansade.

 

Och såhär har det fortsatt sen dess, såhär har våra själar dansat i samklang med våra hjärtan som slår i takt med varandras.
Ända sen den där mörka vinternatten som vände hela min vinter till en varm vår, en vår som bara vi såg och kände.
Vi var varandra funnen och vi finner varandra var dag än idag.

 

Om mina vänner bara kunde förstå min tacksamhet jag idag känner för deras iver över att få med mig på den där förbannade festen, om de bara kunde förstå..

 

 

 

 

 

 

hejdå, puss . / Johanna.